fredag 4 november 2016

Whiplash - vilket jävla skit!

I Barometern Bonus idag -  Min fina vän Sofia Eriksson! Hon är en klippa för oss alla runt omkring; ställer alltid upp och sprider glädje, skratt och energi. Detta trots ständig smärta. När vi träffar Sofia är det svårt att förstå hur hon har det inuti. Det syns inte. Dagar då det skulle kunna synas ligger hon nerbäddad i sängen och kan inte göra nåt. Men när en lite gnutta energi kommer tillbaks tar hon på sig rustningen och förgyller livet för alla runtomkring. 

Då landstinget vägrar bekosta Sofias operationer, har hon och hennes enastående man Peter tagit lån på 120000 för att genomföra dem ändå. Resultatet har gjort hennes liv bättre, men det finns ytterligare operationer som skulle kunna ge henne ännu mer smärtlindring och mer tillbaks av livet. För att bekosta dessa har hennes mamma startat en insamling. Operationen kostar runt 60000 och varje krona är ett steg på vägen mot en ny operation och minskad smärta för Sofia. 

Insamlingen sker via Swish till 070-5825 895,  märk ditt bidrag ”Whiplashmamman”

Reportage i Barometerns bonusbilaga

Insamlingen finns här: 

Läs mer om Sofias värld:



onsdag 23 mars 2016

Note to self...

Dåliga sätt att piffa upp en sunkig dag:
- att läsa om hur halterna av serotonin och dopamin sjunker drastiskt utan tillgång till östrogen, och att de flesta läkare vägrar förskriva bioidentiskt östrogen; eller östrogen överhuvudtaget. (Östrogen- och progesteronproduktionen försvinner i princip när äggstockar/livmoder tas bort).
- att försöka lära sig att titta på tv och hitta en serie som börjar med att en familj förlorar ett av sina barn genom mord.

Bra sätt att ändå genomleva samma dag:
- sova
- dricka kaffe med Sofia Eriksson
- måla ägg med lillbus
- ta ett glas rött
- sova

Nåväl. Imorgon är en ny dag. Fullbokad förmiddag och sedan hopp om att glida hem till killarna slutar skolan. Sen fyra dagar ledigt! Alltid blandade känslor...

Ta hand om er! Njut av bra dagar! Våga släppa loss och vara dig själv. Och känner du dig skitdum, då kan du alltid tänka att det kunde varit värre...du kunde ha varit jag! 😂

Äsch...nu säger jag god natt....

måndag 21 mars 2016

Ber om ursäkt... än en gång...

Jag börjar med att be om ursäkt. För min lite dåliga humor. Jag är liksom bara sån. En strategi för att hantera livets nycker tror jag. Men...


...när magen under fyra dagar växer till en modell av min gravidmage i vecka 30....då måste jag hitta sätt att hantera det hela. Gått runt i mjukisbyxor några dagar, men när vi igår skulle röra oss utanför huset insåg jag att jag hade behövt spara några gravidbrallor. Hade inte varit senaste snittet precis, men de hade kanske räckt om. Nåväl, bara å kränka på mig joggerjeansen och en låååång kofta över. Eftersom att gyllen inte gick att stänga.... Och sen är det kläder på jobbet denna veckan då...




Nåväl. Jag är inte gravid. Och kommer inte att bli heller. Anledningen till min stora mage är att jag opererade bort äggstockarna i torsdags. De flesta vet att jag hade bröstcancer för två år sedan, och efter en del funderande, så tog jag beslutet att ta bort risken att utveckla äggstockscancer. Inte ett helt enkelt beslut, men efter många läkarkonsultationer och samtal med kloka nära kära människor, så kändes det som det rätta. Även om det inte konstaterats en ärftlighet hos mig, så är risken förhöjd, och äggstockscancer är svårare att upptäcka i tid än bröstcancer.
Jag har under en längre tid fått inse att jag är färdig med barnafödande, så den delen är ok. Det svåra är att östrogenproduktionen i princip försvinner i och med ingreppet, vilket innebär en direktbiljett med snabbtåg till klimakteriet. Gaaaahhh!!!



Den stora rädslan alltså... Vi kvinnor ska ju igenom det, förr eller senare, med mer eller mindre besvär. Jag vet!!! Men ändå... Bara att hoppas att jag för nån jäkla gångs skull ska kunna gå igenom något UTAN att genomgå ALLA biverkningar i kvadrat. Min man kallade mig för "biverkningshandboken" häromdan... Det säger ju en del... Grattis till er; min älskade familj, mina underbara vänner och mina kära arbetskamrater! En liten extra utmaning alltså...

När vi ändå var igång så tog de en omgång till av mina cellförändringar på livmodertappen. De gav sig inte med förra operationen, men nu jäklar! Nu får det vara slutmuppat med mig! Punkt slut!

Så... vad vill jag egentligen säga? Att allt egentligen är rätt bra. Att livet flyter på; med jobb, matlagning, läxor, tjat, läggningar, gos, väckningar, frukost, tjat, jobb, mat.... Livet liksom! Och att det är drygt två år sedan jag avslutade strålningen och att cancern hållit sig undan sen dess. Och att åren väl sätter vissa spår, oavsett om vi vill det eller ej. Men...

Det viktigaste av allt är nog ändå uppmaningen till er kvinnor;
- ta vara på möjligheten att gå på MAMMOGRAFI och CELLPROVSKONTROLL varje gång du blir kallad! Det räddar liv! Kanske är det ditt liv? Eller din mammas, din väns, din kollegas...

Ta hand om er!

tisdag 15 december 2015

Fatta hur viktig DU är!!!

Tankar kring artikel i Barometern 151215
http://www.barometern.se/oland/nagot-maste-goras/

Jag blir verkligen fundersam när det är ca 10 föräldrar som kommer, när kommunens bjuder in till möte gällande våra barn och ungdomar, utifrån en stor oro för det som händer i och kring Köpstaden [eller andra ställen]. I den allmänna inbjudan, som gått ut via sociala medier och kommunens hemsida, framgår att det är personer mellan 11-31 som rör sig där, och att det förekommer droger, alkohol, stölder och skadegörelse mm.

Kanske skulle kommunen gått ut med tydligare inbjudningar genom skolor t.ex., men jag tror inte att det är där bekymret ligger. Hade man lagt ut en inbjudan till gratis julbord via facebook så hade det nog kommit fler än 10 personer...

Å ena sidan förstår jag mekanismerna bakom; de som känner att de har koll på sina barn känner sig inte berörda och de som känner sig berörda varken orkar/kan/vill inte se. Å andra sidan blir jag uppriktigt ledsen över att vi, i dagens samhälle, fullständigt tappat tänket om ett gemensamt ansvar för våra barn. Detta är, enligt mig, inte ett individuellt problem, utan en produkt av samhällsutvecklingen och den (för) långt gångna individualiseringen.

Men.... även om vi inte känner att detta rör oss just idag, så är det ändå något som angår många av oss. Kanske finns någon jag känner till, i riskmiljöer? Kanske kommer mitt barn hamna där? Eller hans vänner? Kanske är det jag som inte vågar/orkar/vill gå på en sån här träff om några år?

Då skulle jag var så otroligt tacksam om någon annan förälder bjöd med mig, eller gick dit själv om jag sa nej; jag kanske inte mäktade med. Att någon förälder som hade sitt föräldraskap lite mer "under kontroll", ändå tog sig tid för att denne såg att det fanns andra barn som hade det svårt. Som hamnat i olämpliga miljöer eller sammanhang. Som kunde slåss när jag inte fixade det.

Tillsammans kan vi föräldrar göra så otroligt mycket. Utan att skuldbelägga vare sig föräldrar eller barn kan vi finnas där för barn och ungdomar; våra egna och andras, och visa att vuxna bryr sig. Att vi faktiskt finns där, även när stormen blåser. Det vi investerar i barn och ungdomar idag, är vad våra barnbarn får tillbaka. Hjälps vi åt att skapa en trygg miljö, så är vi alla vinnare.

Enligt artikeln så kommer det ges möjlighet till att delta vid ett nytt möte i februari. Då finns en ny chans att påverka. För oss alla. Alla kan göra något, men ingen kan göra allt.

P.S. Ja, jag är partisk. Jag har varit ung, jag har barn, jag känner ungdomar, jag har jobbat i skolan, jag jobbar inom kommunen. Men jag tror ändå att vägen framåt möts bäst med en vän vid sidan.

lördag 12 september 2015

Livet är enklare ur ett barns ögon...

Fem månader sen jag skrev sist. Haft lite torka och inte kommit till skott när det väl funnits nåt där. Men ikväll rusar tankarna, och möjligheten att skriva finns.

Det har varit Pride-vecka i Kalmar. Idag avslutades det hela med en ordentlig parad, vilken jag bara sett bilder av. Uppslutningen var enorm, vilket jag ser som ett stort steg för såväl hbtq som andra minoritetsgrupper. Människovärdet och rättigheter/skyldigheter/möjligheter ska vara lika för oss alla! Vi är inte där än, men alla steg framåt bör firas!

Mitt eget engagemang i Prideveckan har bestått i planering av aktiviteter för 6-10-åringarna i "min" skola, men framförallt har det varit i samtal med mina barn här hemma. Samtalen har kretsat en del kring prideflaggan, men också mycket om flyktingströmmen. Barnens skola har lyft detta på många sätt i veckan, och barnen är hyfsat uppdaterade. För dem är det ingen stor grej att alla är lika värda, och att vi som kan ska hjälpa dem som har det svårt. Underbart! När jag ska förklara vad Prideparaden är för något, bl.a. genom att säga att det finns människor som inte tycker det är ok att två tjejer eller två killar blir kära i varandra, så svarar bara grabben "Men herregud, varför bryr de sig ens? Det är väl var och en som bestämmer det. Om en kille gillar tjejer behöver han väl inte bry sig om ifall två tjejer gillar varann". 

Sen pratar vi om flyktingar, krig och politisk flykt. Vi har ju skänkt en del kläder tidigare år, så de känner till det hela. De samlade också ihop en del leksaker som de gav bort, eftersom att de hade så många själva. Dessutom vet de att jag jobbar med många barn, som kommit hit från andra länder där de inte kunde bo kvar. Jag berättar lite, även här, om att det finns människor som inte tycker att de har rätt att komma hit. Barnen är ju väl bekanta med tiggare, och till skillnad från oss vuxna på landsbygden, så är det ett fenomen som kom dem till känna i låg ålder. Alltså inte så konstigt för dem. För mig är det fortfarande ett jobbigt inslag i vardagen; brottas varje gång med ställningstagandet ge eller inte.... Barnen vill alltid ge, och undrar varför jag är så taskig när jag säger nej. Nåväl; flyktingarna... Barnen bara glor på mig när jag säger att de inte är välkomnade av alla i vårt land. Eller andra länder. De fattar liksom inte. Varför? Om vi har det bra och kan ge, och de har det skit och behöver komma hit; vad är problemet?

Jag är så himla glad och stolt över att mina barn har en sån laid back inställning till såväl flyktingar som kärlek på flera sätt. Att de har anammat en attityd som säger att alla har samma rättigheter att själv välja, och att de som har det bra med självklarhet hjälper andra när det behövs. Mina barn är ju relativt små, 7 och 9, och mycket kommer förstås att ske fram tills de blir vuxna. De kommer kanske gå igenom perioder där tvivlar på allt detta, men i nuläget är de öppna och toleranta. Det gör mig glad. Och stolt. Stolt som fan. 

Jag har kanske andra tankar ibland. Jag tvivlar emellanåt. På människovärdet. På lika rättigheter. Det är väldigt sällan, kan jag uppriktigt säga. Väldigt sällan. Men det händer... Jag är en sucker för kriminalromaner, och det ingår alltid mord och inte sällan sexualbrott mot barn. DÅ... Då är jag inte säker på min sak. Inte åt något håll. Jag är inte för dödsstraff. Det är för lindrigt på nåt sätt. Men jag kan ju både tänka kastrering och nån form av annan lemlästning. Ibland. Sen kan ju min hoppfulla och professionella sida ta vid, och tycka att alla har rätt att göra fel. Att alla måste få en möjlighet att rätta till och stryka över dåliga val. Men....Grova övergrepp mot barn... Där går även min gräns. Men jag vet i fan vad vi ska göra med dem som utsätter...

Men... Åter till människovärdet. Det är inte helt enkelt för mig att förstå att män vill gå i kvinnokläder, att någon känner sig född i fel kropp, och vill byta kön, eller att man inte vill identifiera sig med något kön alls.  Jag har inte varit där, så jag kan inte riktigt känna mig in i det, men jag kan ju likväl respektera att vi är olika. Den som inte har haft migrän, kan inte heller känna i hela sin kropp hur det känns. Den som inte är rullstolsburen har en aning om hur vardagen för denne ser ut. Men vi är väl lika värda oavsett om vi är rullstolsburna, homosexuella, cancersjuka eller flyktingar? 

Jag kan inte för mitt liv förstå, om någon skulle sitta och tigga dag ut och dag in, om denne inte verkligen behövde det. Eller att man kommer hit som flykting, med allt vad det innebär, utan att vara tvungen för att rädda sitt liv. Att alla barn som kommer till oss, ska behöva utstå tvivel, förtryck och rent hat, när de inte någonsin, någonstans, har valt detta själva. För mig finns ingen annan förklaring till dessa ovärdiga vistelser i vårt land, än ren och skär överlevnadsinstinkt. 

Du får tycka och tänka precis vad du vill. Men du får inte säga vad som helst. Enkla regler. Oavsett vad du själv anser i dessa frågor, så är det stort att ge sina barn en ärlig chans att skapa sin egen uppfattning om världen. När barnen är stora nog så kommer de att tycka som de vill, oavsett vad vi vuxna säger. Det vi kan ge våra barn idag, är möjligheten att finna sin egen väg, genom att möta och presentera världen med öppenhet. 

Vi vet ingenting om morgondagen. 

OAO/L


tisdag 21 april 2015

Ångest, hybris och solsken. ..

Jag är nervös. Brukar inte vara det för en dagsresa till Stockholm. Kanske borde jag det. Med tanke på att jag vid första resan kom sist till incheckningen. Gick vilse, big time, på Universitetsområdet. Missade bussen till Bromma. Hade vätska i väskan. Slutligen körde jag fel, hamnade i Smedby (!!!) Istället för Öland. 

Och andra resan, då jag gick in till pendeltåget istället för tunnelbanan. Om sent till Bromma på hemvägen. Syressar som en gnu, för att inse att flyget är två timmar försenat. Tror inte det var fler fadäser då. 

Men sen. Anledningen till dagens hybris. Nä, veckans hybris. Förra gången. Allt går fint, kommer i tid till flyget, direkt till t-banan utan stopp vid pendeltåget, rakt till rätt lokal på universitetet. Men...inga kurskamrater på plats. kollar runt på lokalschemat i byggnaden. Ingen Specialpedagogik.  Letar fram schemat. 
 Onsdag? Men det är ju tisdag. Kursen är ju på tisdagar.  Eller? 

Det är då ljuset går upp. Poletten trillar ner. Hästen är i hagen. Jag har fan åkt till Stockholm på FEL dag! en onsdag, när alla andra träffar är på tisdagar. Hur tänkte de? Ångest. Ångest. ångest! Det är dessutom jobbet som pröjsar resan. Och det kostar skjortan att boka om. Och ny biljett hem kostar som en restresa till solen. Funderar kort på att ta en sån och gömma mig några dar. Nä, det är nog ingen bra idé. Bara å trava runt i stan till 20 när flyget går. En shoppingdag som i annat sammanhang vore efterlängtad. Nu bara ångestfylld. 

Nu har jag passerat incheckningen i Kalmar. Steg ett. Kurskamrater har försäkrat mig om att det är rätt dag. Men.. det går ju liksom inte att sluta undra; vad ska hända idag? Vad ska jag ställa till med?  

Men solen skiner på mig. Än så länge iallafall.