Vem ringer man när man inte orkar leva?

Här kommer två texter från förra året. När det var tufft. Nu är det bra. Kanske just därför jag kan lämna ut mig så. Det är både svårt och lätt. Svårt att fatta hur risigt jag kan må. Lätt att lägga ut för att andra i samma situation inte ska känna sig ensamma. Se att det finns fler. Och att det finns en väg ut. Som Kenta sjunger "Just idag är jag stark...". Väldigt snart kommer ett inlägg till, från november förra året. Dagen då det vände!

(September 2012)

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Titeln på en bok av Ann Herbelein. Överskriften på mitt liv. Idag. Igår. Hur morgondagen ser ut vet ingen än. Att så fullständigt tappa fotfästet. Tappa tron på sig själv. Förlora sin rätt att leva, att finnas. Att inte orka. Att slå knut på sig själv för att få en bra dag. Att ge en bra dag. Men allt jag tar i blir skit. Allt jag försöker. Spelar ingen roll. Jag tappar fotfästet. Förlorar. Igen.

Jag vill inte dö, man jag kan inte leva. Jag kan inte leva som jag vill. Inte ens nära. Jag är så långt ifrån den jag vill vara. Kognitiv dissonans. Jag tänker ibland rätt, men det blir ändå fel. Syntax error. De som ger mig liv tar mina krafter. En ohållbar situation. Ett sjunkande skepp. En drake utan vind. Vem är jag? Hur ska jag bli den jag vill? Tro, hopp och kärlek. Allt finns, tack och lov. Ändå… Vem vinner? Fuck denna skithelg. Imorron är en ny dag...

(September 2012)

Vem ringer man när man inte orkar leva?

...frågar sig Ann Herbelein i boken ”Jag vill inte dö...”. Så slående. Jag läste boken, men detta utdrag räcker och sammanfattar aporin. Det är inte någon dödslängtan. Inte alls. Och precis som Ann, så älskar jag mina barn så obeskrivligt mycket. Ibland tar ångesten över och jag luras tro att de skulle ha det bättre utan mig. Korta stunder. Fragment. Det gäller att hålla sig flytande då. Men…

Vem ringer man när man inte orkar leva? Hon träffar huvet på spiken i sina resonemang. Jag har också flera stycken som jag kan ringa. Som säger ”bara ring”. Som säger ”bara säg till, jag vet inte vad jag ska göra”. Inte jag heller. Ingen förväntas veta det. Men att ringa just i den mörka stunden. Och säga det. Det går inte. Men jag sa det. Till nån. Och han är på väg hem. Tack. Älskar dig. Det kommer att bli bra...